Ojämlikheten mellan tiggare är skriande.

Ojämlikheten mellan tiggare

20151231Ojämlikheten mellan tiggare är skriande. 

Ojämlikheten mellan tiggare är skriande. ”Tiggarplatsens” läge är avgör dagsinkomsten. Att bli hänvisad – jag tror inte att man kan välja sin plats som man vill – till att sitta framför en liten butik är ingen höjdare. Där står man lågt i rang både inom tiggargruppen och bland givare. Dagskassas storlek är kanske ändå inte det viktigaste. Att undvika frestande lyxkonsumtion, att inte spela, inte dricka utan leva snålt och se till att pengar kommer till familjen i hemlandet är viktigare. Och boendet. Av utredningen When poverty meets affuence framgår att bli ”adopterad” av en inhemsk familj är en verklig vinstlott. Men det är få förunnat. Det vanliga är boende i gamla husvagnar, uppvärmda skjul eller hemmagjorda tält på en bosättning, kanske en och annan natt på ett härbärge där man kan duscha och tvätta sina kläder. Längst ner på skalan är man hänvisad till att bo på de offentliga toaletterna och ute under broarna. Det senare är under vintertid förenat med livsfara. Och en utmaning för vår människosyn. Men trots det bor en tredjedel av tiggarna i den kommun jag känner bäst under sådana villkor.

Tiggarplatsers markerar ojämlikheten mellan tiggare

Överklassen bland tiggare är de som kontrollerar [dvs se till att man är ensam tiggare vid entrén] de stora matvaruhusen och systembolagen. Ofta är det samma familj som gör det. Dessa har ”inkomster” som kan vara högre än vad flera av givarna har. ojämlikheten mellan tiggareDet är inte ovanligt att en sådan familj kan kamma hem 20000 SEK i månaden skattefritt.

I en rumänsk kontext, där en läkare tjänar 2500 SEK efter skatt i månaden, är detta en otrolig mängd av pengar. Vill man ge pengar till tiggare så varför inte till den som sitter framför en liten butik där det bara trillar ned småslantar i muggen.

Kommunerna skulle kunna åstadkomma en jämnare fördelning av inkomsterna bland tiggare genom att införa ett system för fördelning av de fetaste platserna.

Nu sköter tiggarna denna uppdelning av staden i olika ”revir” själva. Det sker osynligt, men jag antar att den som bryter ordningen får betala ett högt pris.

Generösa givare – men leder det till förändring?

Jag kallar tiggare för tiggare av samma skäl som vi kallar en person som murar för murare. Det är inget nedsättande i det utan det är den huvudsakliga sysselsättningen som anger benämningen. Den framgångsrike tiggaren kan knappast betraktas som ”fattig” jämfört med svenska mått, även om man bor i en primitiv bosättning. Jag ojämlikheten mellan tiggarevet att det gäller ett fåtal, men de personifierar tiggarnas dröm och rekryterar säkert många människor att komma till Sverige för att söka samma lycka. Och får pengar av vänliga människor.  Mätt i rumänska mått har de skyhöga ”inkomster” med skickligheten i ”please, please” som enda kvalifikation. Det är provocerande för välutbildade rumäner. Hur skall man motivera en sådan framgångsrik tiggare att sluta att tigga? Tänk efter själv; skulle du upphöra att tigga i en sådan situation? Och ta ett okvalificerat arbete i hemlandet som ger 1350 kronor efter skatt? Eller ännu vanligare att samla skrot och ta enstaka dagsverk för att kanske få ihop 650 SEK i månaden? Det är svårt att se ett rimligt motiv som skulle få någon att lämna sådana feta ”tiggarinkomster”? Men leder dessa ”inkomster” till motsvarande förändring i hemlandet?

Tiggeri hinder för social förändring

Flera debattörer tycker att tiggeri är något bra. Det är bra att tiggarna tar saken i egna händer och ordnar sin u-hjälp genom att åka hit och tigga. Och man ser det som ett effektivt sätt att ändra på situationen i hemlandet. Jag är väldigt tveksam till det. Skapar höga ”tiggarinkomster” benägenhet att åka hem och ta ett arbete och betala skatt, som en förutsättning för att få del i samhällsservice och sjukvård? Eller gör låga ”tiggarinkomster” det? Behoven är uppenbara, men var finns uttryck för en långsiktig målsättning? Och var är den lojalitet och det ledarskap som kan bära upp en sådan utveckling. Jag kan inte se den. Jag kan inte se att demokrati växer fram ur ett förhållningssätt som ”tiggare” utan snarare tvärtom. Jag tycker att man ser mer av en strid alla mot alla, misstänksamhet och ofta en sanslös ryktesspridning. Tiggarattityden ”please, please” är mer ett hinder än en förutsättning för utveckling. Det är först när man förändrar inställningen som förändring är möjlig. Alltför ofta utnyttjar man andras svaghet för att skaffa sig fördelar.

Försäljning av tiggarplatser- upprätthåller ojämlikheten mellan tiggare

Att bedriva handel med tiggarplatser är en sådan verksamhet. I en liten stad kan man ”sälja” en tiggarplats för 1 500 :-. Först betalar tiggaren resan hit och sedan 1 500:- månanden för tiggarplatsen och efter att ha tiggt ihop ojämlikheten mellan tiggareden summan kan han/hon tjäna pengar för sin egen del. Det är ett orättfärdigt system! Och med vilken rätt säljer man en ”tiggarplats”? Detta är en självreglerande verksamhet mitt i vårt genomreglerade samhälle. Man säljer även tiggarplatser inom familjerna! När pengarna kommer i fokus påverkar det lojaliteten. Om en person/familj [själv tiggare] kan sälja 4-5 tiggarplatser för 1500SEK har man skaffat sig en extrainkomst på bortåt på 6 000SEK skattefritt i månaden. Det är mer än 5 nettolöner efter skatt i Rumänien. Jag är otroligt tveksam till en sådan verksamhet. Den upprätthåller osunda maktstrukturer. Att en sådan hierarki skulle skapa framväxten av en sund samhällsförändring i hemlandet tvivlar jag på. Systemet upprätthåller en ojämlikhet mellan tiggare.

Kunskap istället för pengar

Fattigdom mäts ofta i brist på pengar, vilket är en ensidig beskrivning.Pengar är bara en del av fattigdomen. Saknar man förmåga att hantera pengar så har man ändå inte kommit någonstans. Jag finns med i styrelse för ett projekt – Matadi Support Group – som utbildar entreprenörer i Kongostaterna. Där stöter vi på föreställningen att ”har man bara pengar så löser sig allt”, vilket är en ren lögn. Ofta leder det till lyxkonsumtion och skulder.

Saknar man kunskaper, långsiktiga mål, ärligt företagsamhet, stödjande strukturer och förmåga att ta ansvar och samarbeta kommer man ändå inte någonstans.ojämlikheten mellan tiggare

Det bästa som vi kan ge tiggarna är inte pengar utan kunskaper och erfarenheter. Det är betydligt mer krävande än att ge en tjuga eller en hundralapp i muggen.

Kunskap är kanske inte heller något som efterfrågas. Att våga ompröva sin situation och tillägna sig nya kunskaper är mer krävande än att säga ”please, please”.

Det är här som organisationerna kommer in oavsett om det gäller att hantera en gatutidning eller ett sysselsättningsprojekt. Det är deras kompetens som behövs!

Ge lagom till tiggaren – ge till organisationer i hemlandet!

Jag delar Hjärta till Hjärtas uppfattning om att ”ge lagom” till tiggarna och ge ett större stöd organisationer som arbetar i hemländerna. Hjärta till Hjärta är en av flera organisationer. Sysselsättningsprojekt överför kunskaper som bygger upp samhället tillsammans med EU-migranter.

Ett annat sätt är att stödja ”miniprojekt” i hemlandet. Ojämlikheten mellan tiggareDet finns många grupper som driver sådana t ex i Rumänien. En del startar här och för över verksamheten till hemlandet. Syftet är att lösa ett specifikt problem tillsammans med personer som man lärt känna som tiggare i Sverige. Om dessa projekt är seriösa och långsiktiga och ställer krav på motprestationer så hjälper de människor in i sitt eget samhället

Pengar ensamt löser inga problem – de skapar ofta behov av att man vill få mer pengar – men om de kombineras med insatser för kunskapsöverföring och krav på motprestationer kan de åstadkomma förändringar. Det utmanar också tiggarna till en ökad lojalitet inom gruppen och att börja samverka. Och även utmana ojämlikheten mellan tiggare.


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *