Organiserade tiggareresor utmanar vår samarbetsförmåga

organiserade tiggareresor

2015-05-23. Organiserade tiggareresor utmanar vår samarbetsförmåga.

Plötsligt hade vi blivit en station på en ”piratbusslinje” t ex från Rumänien – Malmö – Borås – Göteborg – Oslo med förgreningar till andra städer såsom Jönköping, Linköping, Stockholm. Tidigare hade kanske rutten gått till Italien, Spanien, Portugal, Frankrike, Tyskland. Många har berättat om att man ”arbetat” i andra länder. Hur tog man sig dit? Utan körkort? Utan egen bil? Mellan 50-70 personer kommer inte till vår kommun utan planering. Det är klart att tiggarresorna är organiserade, däremot inte tiggandet, annat än familjevis, i varje fall inom den rumänska gruppen. Våra hjälpinsatser måste anpassas till den här rörligheten.

 

Romer som tigger fortsätter att resa

Som jag förstått det fortsätter romer som tigger att resa inom Sverige. Det får till följd att romer från samma by tigger i kanske 20-25 svenska kommuner. Vi som är bofasta ser inte mönstret med en gång. Och vi, som är engagerade på olika orter, känner inte till varandra. organiserade tiggarresorPå varje ort arbetar en grupp med boendet och det tidskrävande arbete med akut sjukvård -försvårat av att ingen har europeiskt sjukvårdskort – kontakt med barnmorska, akut tandvård. Det ordnades med möjligheter till dusch, informationsmöte med polis och gemenskapssamlingar, soppa, fester, mat, klädutdelning, hjälp med transporter, kläder mm mm. Du känner säkert till allt sådant. Detta sker i kommun efter kommun. Sen kommer frågan, ja, men hur ser det ut i deras hemby, vad kan vi göra där?

 

Gemensam insats för romer från samma by!

Jag tänker t e x på byn Buzaú. De extremt fattiga organiserade tiggarresortiggarna från den byn finns kanske – om vi kartlägger det noga – i 25 svenska kommuner i södra Sverige. Många besökare från Sverige har varit där och tittat på hur de fattiga lever i sina ”getton”. Jag hörde senaste att de upplever sig nästa som ett Zoo. De rika kommer och tittar på de fattiga och förfasar sig över hur de har det, sen händer inte så mycket. De får lite pengar, medkänsla och hör tankar om att man skulle ”göra något rejält”. Sen händer inte mycket mer. Jag har själv varit där. Men vad skulle hända om vi, som känner tiggare från Buzau, ginge samman och gjorde ett gemensamt långsiktigt projekt där, t ex att ge barnen i skolan ett extra stöd att man kan får bättre förutsättningar att bryta med ett hundraårigt mönster av utanförskap, diskriminering och tiggeri?

 

Samarbete och smidiga samarbetsformer

Det saknas inte heller kompetens bland oss som ärorganiserade tiggarresor engagerade – tror jag- utan tvärtom! Det finns massor av kompetens. Och det finns organisationer på plats, som vi kan samarbeta med såsom Hjärta till Hjärta, Erikshjälpen, Rödakorset för att nämna några. Vad som saknas är ett effektivt samarbete och smidig gemensam organisation. Hjälps vi åt kanske vi också kan få fram medel, som gör en långsiktig insats möjlig. Och arbetsformer, som gör att hjälpen kommer fram till rätt nivå under lång tid! Allt utvecklingsarbete tar tid. Kanske kan sådana insatser på gräsrotsnivå vara det bästa sättet att få fram EU medel till lokala projekt och även sätta press på myndigheter?

 

Lära känna varandra

Organiserade tiggareresor i Sverige, sätter vår samarbetsförmåga på prov. Vi får faktiska själva lägga ner lite tid att resa till varandra och lära känna varandra insatser, utbyta erfarenheter och tillsammans utveckla gemensamma projekt. Framför allt i byar, som Buzau, där tiggarna finns aktiva i många kommuner. Visst är det flera, som ser det här behovet?


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *