Tiggande romers fattigdom och vår egen historia

Tiggande romers fattigdom

2015-06-07.Tiggande romers fattigdom och vår historia

Vi i Sverige får inte glömma vår egen historia. Tiggare romers fattigdom
Jag tänker inte på Vitboken 2014 med dess redovisning av övergrepp mot romer under 1900-talet. Nu håller övergreppen på att upprepas på nytt mot romer som är här och tigger. Jag tänker på vår egen historia om fattigdom. Romer har varit slavar i flera hundra år. Slavar har inte funnits i Sverige under den tiden. Men många i Sverige har varit mycket nära livegenskap under lång tid, framför allt i det s.k. statarsystemet – och dagsverkstorparsystemet, som var som störst i slutet av 1800 talet – och avskaffades så sent som 1945. Det ligger bara 2-3 generationer bort.

Berättelsen om fattigdom

Flera av oss som är engagerade för EU-migranterTiggande romers fattigdom
som tigger, har också berättelser där fattigdom är en del av den egna släktes tidiga historia. Så är det för mig. Min far var hantverkare. Under andra världskriget var det svårt att få tag i arbete – det var det för många – och försörja en familj.  Han var tvungen att ta ett ”dagsverkestorp”, det systemet som upphörde 1945, dvs att arbeta 2-3 dagar i veckan, ”dagsverken”, (och andra insatser) på en herrgård som arrende för att bruka ett litet jordstycke som det knappt gick att överleva på. Detta var kränkande och något som han avskydde, hur han sedan lyckades köpa en gård har jag inte kunnat räkna ut.

 

Tattare som barnvakt

Jag är född i ett dagsverkstorp! Det tänker jag på när jag ser tiggare. Ca 100 meter från det dagsverkstorp, där jag föddes, fanns ett ”luffartorp” dvs en förfallen byggnad där resande, så vitt jag vet, utan någon kontroll kunde ta in för natten. De som tillfälligt bodde där var skärslipare, förtennare, vispmakare, luffare och tattare som Tiggande romers fattigdomman kallade dem då, resandefolket heter de idag. Det var inget fel på dem, men de hörde till dem som saknade fotfäste i samhället, ”lösdrivare”.

Vitboken beskriver deras situation.

Min mor har berättat och skrivit om detta i sina dagböcker. Där finns berättelser om ”zigenare” och om hur mina morföräldrar, som hade väldigt små tillgångar, biträdde med det lilla som fanns. Och hon har berättat om, att de mest betrodda luffarna fick sitta barnvakt åt mig när jag var 2-3 år gammal och då båda mina föräldrar arbetade. Jag minns inte det själv. Den gången var det inte ”vi” och ”dem”, utan det var utsatta personer som hjälpte varandra. Jag vet att mycket hänt sedan dess. Och den sociala situationen – vilket även gällde mina föräldrar – utvecklades kraftfullt till det bättre. Likaså att många människor har haft det gott ställt från start. Men jag tror ändå inte att man, när man talar om tiggare, kan gå förbi Vitboken 2014 och inte heller vår egen historia. Sveriges historia av fattigdom ligger inte så långt bort i tiden.

 

Kunskaper om hur man tar sig ur fattigdom

Stora grupper i vårt land har faktiskt stått nära livegenskap – inte på samma sätt som romer gjort, det är inte det jag påstår, men levt under förmyndarmässiga förhållanden – under ett avlöningssystem i naturaförmåner (inte pengar), som slutade så sent som 1945. Eller andra, som utan tillgång till utbildning, varit fastlåsa i lågavlönade fabriksarbeten. Vi har mycket kunskap om hur man tar sig ur fattigdom! Tiggande romers fattigdomAtt tigga är ingen väg ur fattigdom! Det går heller inte att ta sig ur fattigdom utan ett fungerande strukturellt stöd från samhällets sida.

Det behövs en förändrad attityd i EU-migranternas hemländer, som både ger reella möjligheter till förändring – framför allt utbildning, hälsa, sysselsättning – men som också ställer krav på ansvar att individerna aktivt medverkar.

Hjärta till Hjärta beskriver i olika artiklar hur sådana förändringar på gräsrotsnivå kan genomföras i olika artiklar, se Hjärta till Hjärta i media. Detta förutsätter att den politiska nivån lever upp till de värderingar som gäller inom EU.

 

Solidaritet som EU medborgare

En annan sida borde lyftas fram när man diskuterar tiggarförbud eller inte, dvs vad betyder solidaritet inom EU? Vi är européer. Vi likaväl som de. De utnyttjar den friheten som medlemskapet i EU ger. Det enade Europa har lätt att gå förbi tiggaretjänat oss gott under många år, framför allt genom freden. Utan den skulle vi inte haft de villkor som vi har idag. Vi ser vilken oro det skapar när freden i Europa hotas. Solidariteten kan inte gå vid våra nationella gränser. Engagemanget kan inte sluta där. Tiggeri är ingen lösning för de fattigas problem i Europa. Men har vi sagt ja till EU och dragit nytta av de fördelar som EU ger, så borde vi arbeta aktivt för att lösa de sociala problemen för de ”extremt fattiga” EU-migranterna. Jag satt på en rättegång för en tid sedan där fem EU- migranter var åtalade (de blev frikända). När domaren frågade om familjernas regelbundna inkomster svarade alla att det var ”barnbidraget” (249 SEK/månad, barn upp till 2 års ålder och där efter ca 80 SEK/mån). De extremt fattigas situation är varje medlemslands sak att reda ut. Men som EU-medborgare måste vi i solidaritetens namn reagera. Initiativ som sker på gräsrotsnivå ger trovärdighet och kan vara minst lika viktigt som högtidliga undertecknanden av dokument på nationell nivå.


Kommentarer

Tiggande romers fattigdom och vår egen historia — 2 kommentarer

  1. Jag tycker att det är fruktansvärt med alla tiggare, jag ger, men kan inte ge alla, min glömska ger mig dåligt samvete då jag kanske måste gå förbi samma tiggare flera gånger då jag glömt köpa något viktigt.

    Vad skall vi ta oss till?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *