Tiggarberättelser måste vara sanna – vi ändrade strategin!

tiggarberättelser

2015-09-22.Tiggarberättelser måste vara sanna!

Vi lärde känna en familj som var här för att tigga, och fördjupade oss i deras tiggarberättelser. Barnen hemma väntade på sina föräldrar. Mobiltelefonen fungerar som en slags livlina. De som kritiserar tiggare för att de använder mobiltelefon vet inte vad de talar om. Vi hörde hur barnen grät därhemma och längtade efter sina föräldrar när de pratade Tiggarberättelsermed dem i telefonen. Barnen stred med varandra för att få en egen liten stund med mamma. En barsk mansröst skrek i bakgrunden gång på gång. Han upprepade samma ord tyckte vi. Efteråt frågade vi, vad det handlade, om ”vem var det som skrek i bakgrunden?”. Med Google translate och teckenspråk fick vi fram ”dom har inte pengar därhemma att köpa mat till barnen”, ”de vill att vi skall tigga ihop mer pengar och skicka hem mer …nu!”,  ”Skolan börjar, dom har inte pengar till pennor och anteckningsblock”. Skolan i Rumänien är gratis, men föräldrarna måste svara för material, pennor och skrivblock. Och om man inga pengar har…vad gör man då? Tiggarberättelser om fattigdom blev inte bara ord på en papperslapp.  Den kom väldigt nära. De kände att det tog på oss, och att vi ville hjälpa. Och kanske ville de utnyttja det genom att låta oss höra samtalet. Vi var rörda, men samtidigt kunde vi vända på hela problematiken. Hur kunde föräldrar till så små barn lämna barnen och åka långt bort för att tigga? De hade varit här nästa ett år utan att åka hem. Kunde inte en av dem stannat hemma? Av rektorn i den skolan, där barnen går, fick vi senare reda på att barn till föräldrar som reser till Sverige för att tigga har högre frånvaro i skolan är övriga barn. Det är begripligt. De får inte det stöd, de behöver för att komma i väg till skolan. Frånvaron i skolan gör dem sämre rustade att möta framtiden. Risken ökar att barnen också blir tiggare. Det händer också att föräldrarna tar de äldre barnen från skolan, för att de skall kunna följa med och tigga och hjälpa till att försörja familjen.

Hjälp, vårt hus har rasat!

Så kom en sorgens dag. Det tog ett tag innan vi förstod det som hänt. Kvinnan grät förtvivlad och kunde inte tala. Vi fick reda på att myndigheterna hade omhändertagit alla barnen! Barnen hade dessutom blivit splittrade och utplacerad på olika barnhem. De hade begränsad rätt att besöka dem. Det fanns telefontider. I ett enda slag var situationen helt förändrad. Den familj de tiggde för var plötsligt borta! Det var väldigt sorgligt. Det fanns ju några vuxna hemma, som tog hand om 14-15 barn, som hörde till storfamiljen. Varför skulle just deras del av familjen omhändertas och skingras?  Varför gjorde myndigheterna så???

– Vårt hus har rasat, var förklaringen. Om vi kan skaffa ett hus, där barnen kan bo, då kommer myndigheterna att ge oss barnen tillbaka!

tiggarberättelser
Det tog också oss hårt. Ett hus rasar, och en hel familj splittras! Vi bor i stabila hus. Det kändes som vi mött offer för en jordbävningskatastrof! Och vad gör man då? Det naturliga är att starta en insamlingskampanj för återuppbyggnad. Det gjorde vi. Det här blev känt för en lite större grupp. Då strömmande en del pengar in. Det fanns en stark vilja att hjälpa till, så att familjen kunde förenas. Det var ett konkret projekt, och det borde finnas möjlighet att hjälpa. Vi var inte ensamma att tänka så. Konkreta projekt som verkligen kan göra skillnad har förutsättningar att lyckas. Det är ju det vi önskar av varje projekt och något som vi förväntar oss att de stora hjälporganisationerna skall lyckas med.

 

Tiggarberättelsen rasade samman!

Så kom sanningens minut också för oss. Vi beslöt Tiggarberättelseross lite oväntat att åka ner till Rumänien för att få mer direkt information om situationen på plats. Det hade kanske ingen räknat med. Vi fick möta en social nöd och misär som var mycket stor. Sammantaget var situationen värre, än vad tiggarna  lyckats förmedla med sina berättelser hemma på våra gator. Boendestandarden, sanitära förhållanden, försörjningsmöjligheter, ägandeförhållanden och avgränsningen från det fungerande samhället mm var större än vad vi föreställt oss.

Huset hade inte rasat!

Våra försök till snabba lösningar försvann mer eller tiggarberättelsermindre  och ersattes med nya frågeställningar. Det blev heller inte enklare, när vi kom till ”huset som hade rasat”. Det hade inte rasat! Det var ett enkelt hus, och jämfört med våra förhållanden ett dåligt hus. Men i jämförelser med de andra husen i området – där familjer med 3-4 barn bodde – så var det helt ok. Det måste ha funnits andra skäl till att barnen omhändertogs. Vilka känner jag inte till. Vi hade alltså gått på en tiggarhistoria som byggde på en serie osanningar. Det går inte att bygga något förändringsarbete på en sådan grund. Det är något som måste klargöras både för romer som tigger och för oss som vill hjälpa. Det här – liksom tidigare liknande misslyckanden – kommer inte att hindra oss från att engagera oss för tiggarnas situation. Tiggare kan dock inte lägga upp vilka historier som helst, och tro att vi gång på gång skall hjälpa. Vad man kan begära av en tiggarberättelser, är att den skall vara sann. De som lägger ut falska historier förstör för dem, som är här i ett ärligt försök. För min del/vår del kommer insatser efter det här att kanaliseras genom en etablerad hjälporganisation med kunskaper om lokala förhållandena i Rumänien.

 

En tiggarberättelse måste vara sann

Det finns personer som menar, att man inte skall tiggarberättelserskriva om misslyckanden eftersom det kan öka ”rasismen”. Själv är jag av motsatt uppfattning! Det är just genom att redovisa det, som gått snett, som man ökar trovärdigheten. Tiggeri har många bottnar och en duktig tiggare spelar ut hela känsloregistret mot oss. Den kan också innefatta förmågan att anpassa sin tiggarstory så att den ger störst utdelning, avsett om den är sann eller ej. Man måste på något vis lära sig att se igenom detta och även tala om det rakt av för tiggare. Rädslan för att bli kallad ”rasist” – från de som driver hatsaiter – får inte hindra ett sådant samtal. En tiggarstory måste vara sann. Man kan heller inte underskatta den kulturella olikheten. Detta är något som egentligen båda parter känner till om den omedvetet, – det som ibland kallas tiggarberättelser”tyst kunskap”. Tyst kunskap är sådan kunskap, som man har, men som man inte satt ord på. Det är viktigt att lyfta fram den ”tysta kunskapen ” i öppna samtal. Det är sådant som ideella föreningar och andra kan ta upp i kontaktträffar med EU-migranter som tigger.  Och i det arbetet har man stort stöd av organisationer, som har kunskap om kulturella och lokala förhållanden. Och varför skulle rädslan för att bli kallad ”rasist” hindra något sådant? Det är inte öppenheten, som är problemet. Det är förr de enkla lösningarna, som är farliga. Som kravet på att ”kasta ut dem”, som bygger på hat. Eller kravet på att förbjuda tiggeri, vilket Danmark gjort, utan att tiggeriet har upphört för den skull. Dit hör också den överdrivna naiva viljan att hjälpa för stunden genom ”ösa kläder” över tiggarna genom att låta dem få så mycket de vill. Det ligger på något vis i fattigdomens natur att greppa åt sig så mycket som möjligt – annars kan ju någon annan ta det – utan tanke på hur man i verkligheten skall få hem det till den nödlidande familjen. Och jag har varit med att köra mängder av sådana kläder – mögliga och genomblöta – till soptippen.  


Kulturkunskapen och kännedom om lokala förhållanden
Naturligtvis känns det snopet att avbryta en tiggarberättelseinsamling för att man blivit lurad, och kränkt. Jag är inte säker på att tiggare förstår att givare, som bli lurade känner så. Man kanske till och med kan känna en stolthet över att få så mycket som möjligt till vilket pris som helst. Jag utesluter inte det. Det kan till och med vara ett resultat av att ha levt i yttersta utsatthet under lång tid. Sådana erfarenheter kan leda till förskjutningar i värderingar, som vi svenskar har svårt att fatta. Därför är öppna samtal nödvändiga! Och det är viktigt att lyfta fram den tysta kunskapen.  I vårt fall känns det i varje fall väldigt friskt att få överlämna insamlingen till en organisation som har kulturkunskapen och kännedom om lokala förhållanden. Det finns några sådana organisationen. Vi valde www.hearttoheart.se


Kommentarer

Tiggarberättelser måste vara sanna – vi ändrade strategin! — 3 kommentarer

  1. P.S. Läsare av författaren D.W. Winnicott ”Lek och verklighet” kanske känner igen sig och förstår varifrån inspirationen till min text enligt ovan kommer D.S.

  2. Tack för en blogg som öppnar mina ögon.
    Låt oss för ett kort ögonblick göra ett litet antagande om verklighetsuppfattningen hos människor som har det gemensamt att deras omvärld förvandlas till en illusion: givet att vi äger en tyst överenskommelse att aldrig ställa frågan ”hittade dom på detta eller kom det till dem utifrån”
    Hur mycket hat och lidande har inte lagrats på varann för att något sådant skall inträffa – att illusioner tillåts blomstra !!!
    Om något sådant är möjligt bland vuxna människor som lärt sig skilja på ”mitt” och ”ditt” vet jag inte helt säkert men en sak vet jag: genom anpassning är människan i stånd till oanade illusioner.Fantasi och uppfinningsrikedom är människans bästa vän och i ”nöd” blir plötsligt allting möjligt.
    Om jag själv vore satt i samma situation så mycket och länge att den omgivande verkligheten i all sin orättvisa ständigt höll upp sitt bedrägliga tryne, kanske också jag skulle omskapa världen till ett lydigt redskap för mina magiska önskningar. Vem vet ??
    Det som hedrar denna blogg är – i mitt tycke – att den inte väjer för människors verkliga tillkortakommanden och ärligt söker svaren på de frågor som förbryllar.
    Jag tror att det är just så vi utökar den ”tysta kunskapen” i öppna samtal kring det ”förbjudna” som annars bara är möjligt inom skönlitteraturen, religionen, konstens värld eller där vi känner tilliten till varann och fria ord blir möjliga också där vi känner att ”marken gungar”.
    Tack Bertil för dina ärliga ansträngningar och jag håller med dig om att ”Heart to Heart” m.fl organisationer med flerårig erfarenhet är av nöden helt nödvändiga för att vi i vår förvirring kan söka bena ut verkligheten sådan den i grunden är. Även om vi nog aldrig riktigt blir färdiga med den uppgiften.
    Stig Goldkuhl

    • Tack Stig för dina tankar! Tanken att sätta in i själv i situationen är intressant. Jag tror att jag skulle uppträda på samma sätt – naturligt med andra kulturella uttrycksmedel – om jag/min familj utsatts för fattigdom och uteslutning under generationer. Jag tror att långvarig fattigdom ”gör” något med människor och leder delvis till en annan verklighetsuppfattning. Ska ett projekt/eller stödinsats lyckas måste man ta hänsyn till detta.Fattigdom=lika med brist på pengar fungerar inte i det här sammanhanget. Jag är på resa och svarar inte mer än då, tack för ditt inlägg.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *