Barn lämnades obehandlad för att vara tiggarobjekt!

tiggeriobjekt

2016-02-08. Lämnades obehandlad för att vara tiggarobjekt

Den lilla killen var född med gomspalt, [harmynthet sa man förr] och den hade lämnats obehandlad. Föräldrarna hörde till de EU-migranter, som åker till Sverige för att tigga och ge barnen en bättre framtid. Med ett enkelt operativt ingrepp skulle gomspalten varit borta. Föräldrarna lät åren gå. Det måste vara jobbigt för pojken att växa upp med gomspalt. Barn kan vara hårda mot de som är annorlunda. En obehandlad gomspalt är något som alla ser. Tittar man i spegeln, ser man gomspalten, hur roligt är det? Kanske kan man inte uttala alla ljud rätt vilket är en extra belastning. Allt sådant skadar självbilden. Och att börja skolan med detta? Stackars pojk! Det skulle inte vara roligt! Vem vill inte hjälpa?

 ”Operationen av gomspalten kostar flera tusen”

Alla som älskar barn inser problemet. Den naturliga frågan blir; kan man hjälpa pojken så att han blir opererad? Naturligtvis visste föräldrarna om detta när de berättade om pojken och visade bilder. Och frågan kom, ”hur kan vi hjälpa pojken så att han blir opererad? Var finns den möjligheten?”

Och då kom knuten fram.Det kostar pengar.
“Operationen av gomspalten kostar flera tusen … och vi har inga pengar!”

Att det saknades pengar, när man är i Sverige som TiggarobjektEU-migrant och tigger var inte svårt att förstå. Skolåldern började närma sig. Gomspalten var kvar. Vi måste hjälpas åt att lösa detta. Det var då jag hörde talas om pojken. Historien berättades vidare om pojken med gomspalt som behövde hjälp. En kyrka samlade in pengar och privatpersoner sköt till det som saknades. [Efteråt förstod vi, att det förmodligen inte var den första insamlingen.]

Jag var med till Rumänien då man letade rätt på pojken, för att se att han hade blivit behandlad. Man hittade honom i ett dunkelt rum, där han satt utan att ha blivit opererad. Jag var inte med där, men jag hörde dialogen återges efteråt gång på gång.

”Men varför är han inte opererad? ”

”Det skulle ske i Bukarest!”.

       ”Ja, men det är inte många mil dit? Varför åkte ni inte dit?”

Jo, man visste inte hur man åkte tåg dit, översatte tolken.

Där tappade frågeställaren andan och tystnade.
Åka tåg till Bukarest … när man åker 270 mil till Sverige för att tigga … och plötsligt klarar man inte att åka några mil på tåg till Bukarest. Och man hade insisterat på, att operationen skulle göras just i Bukarest, fast den lika gärna kunde utföras i hemstaden!

 

Pojken var tiggarobjekt – operationen var gratis!

Historien är inte slut där. Andra gjorde insamlingar oberoende av varandra, för att pojken skulle opereras. Men inte heller deras insatser kröntes med framgång. Det var alltid någonting, som gjorde att operationen uppsköts.

Idag är pojken opererad.tiggarobjekt

Det var nämligen så att operationen är helt gratis! Det visste föräldrarna mycket väl om! Det var heller inga reskostnader eftersom operationen genomfördes i hemstaden.

Läkaren hade funderat mycket på, varför föräldrarna hade dröjt med att komma med pojken, de hade väntat till det nästan var försent med operationen. Just det funderar vi inte på längre.

Den pojken hade med sitt lidande dragit in mycket pengar till sin familj! Stackars pojk!

Så skönt att veta att han är opererad.tiggarobjekt

Pojken med gomspalt användes som tiggarobjekt fast operationen var gratis. Han hade lämnats ensam med sin gomspalt när föräldrarna kammade hem pengar med honom som tiggarobjekt. Kvar blir frågan: hur hjälper man personer, som använder sina barn så? Och hur kan man få förtroende, för vad EM-migranter säger om sjukdomar och operationer, när sådana här händelser nystas upp? Jag tycker att man kan berätta den här historien, eftersom så många varit involverade – och tänkte på pojken som inte ens föräldrarna tänkte på. Och eftersom den här typen av berättelser gång på gång utmanar oss, men det är inte säkert att det finns så stor sanning i dem.


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *